Hermineh Topalian är en av de boende som flyttat in i en nyrenoverad lägenhet i Husby på Järvafältet. När vi träffar henne har hon precis varit och köpt färgglada penséer på torget som hon ska plantera på sin nya uteplats.
Hermineh Topalian kom till Sverige från Iran för trettio år sedan och har de senaste 22 åren bott i Husby i samma lägenhet. Men efter att huset renoverades flyttade hon förra året in i en annan nyrenoverad lägenhet på bottenplan.
– Jag är så nöjd med att få ha köket och en uteplats mot gården. Jag brukar sitta här på min uteplats och äta både frukost och lunch, och så får jag ha mina blommor.
Hon är nöjd med hur renoveringen sköttes och den information hyresgästerna fick innan renoveringen.
Kommunikatör Helen Larsson, som arbetar med social hållbarhet på Svenska Bostäder, säger att den lärdom man dragit efter projektet "Hållbara Järva" är att involvera de boende i all förändring man gör i sina projekt. Vi träffas på hennes kontor i Husby centrum där hon för närvarande arbetar med en ombyggnad av Husby centrum.
Men låt oss ta det från början. Starten av projektet hade kunnat vara bättre.
- Vi körde i diket direkt. Ingen hade tänkt på att man behövde prata och föra en dialog med de boende inför ombyggnadsplanerna.
Istället lade de ansvariga fram en färdig plan med ritningar där man bland annat skulle riva en del hus för att ge plats åt radhus. Motståndet från de boende blev massivt.
- Vi brukar kalla det "tomat-kastar-mötet. Jag arbetade inte i Husby då, men vet att alla hyresgäster var skitarga och pratade om "Hemska bostäder" istället för Svenska Bostäder. Många har bott här sedan området byggdes på 60-talet och ville bo kvar, säger Helen Larsson.
I vissa av miljonprogramsområdena är omsättningen av hyresgäster hög, man bor några år och flyttar sedan. Men det tycker Helen Larsson inte stämmer med Husby. Många här är stolta över sin stadsdel. Inför renoveringen av de sju husen i Hållbara Järva fick hyresgästerna, vars hus skulle rivas, välja mellan 100 år i bostadskön, vilket gjorde att de i princip kunde få vilken lägenhet de ville varsom helst i Stockholm.
- Men det var bara några få som ville flytta trots det generösa erbjudandet. De ville bo kvar i Husby.
Efter den misslyckade starten fick man lägga ner ombyggnadsplanerna och börja om.
- Vi fick styra om skutan. Det var mycket arbete direkt i papperskorgen.
Sedan följde ett år av internt arbete då man tillsammans med Hyresgästföreningen tog fram en samrådsmodell. I denna väljer man inför en renovering av ett hus eller kvarter, en samrådsgrupp på fem till sju personer, där de boende ingår. Gruppen tar sedan fram ett förslag på upprustningsnivå som de boende får rösta om (de flesta väljer basnivå). För att kunna gå vidare krävs en majoritet för förslaget.
- Jag känner bara till ett samråd där det blev nej, men det rörde sig om ett missförstånd som kunde rättas till.
Helen Larsson menar att man genom denna modell slipper dyra överklaganden. Det kanske tar lite längre tid, men det spar ändå kostnader.
- Den positiva bieffekten är att folk lär känna varandra i området, vilket jag tror bidrar till en trygg känsla. Man brukar avsluta områdesprocessen med en gemensam grillfest på gården, då Hyresgästföreningen som vi har ett bra samarbete med, är med.
Helen Larsson tycker att man kan se att det är mindre förstörelse i de hus man har rustat och tror att det beror på att man är mer mån om "sitt" hus och kvarter efter renoveringen.
