För hundra år sedan stod trafiken inför ett liknande paradigmskifte som vi står inför idag. Då var det hästskjutsar och bilar som trängdes. Bilarna sopade mattan i striden om gaturummet, vilket haft omfattande inverkan på stads– och fastighetsplaneringen det senaste århundrandet. Parkeringar, garage och asfaltering är bara några exempel på anpassningar som gjorts för oss motorburna.
Det kan vara svårt att se klart när man befinner sig mitt i en skeende men det är inte ett orimligt antagande att vi idag befinner oss i en brytningstid. Vi ser hur gamla sätt att resa, till exempel med utrymmeskrävande suvar mitt i stan, ska samsas med nya transportlösningar som sparkcyklar. Tyvärr funkar bilarna ungefär lika bra med sparkcyklar som de gjorde med hästar. Det blir svårt att samexistera och de båda färdmedlen blir i princip varandras motståndare i gaturummet.
Vi ser hur gamla sätt att resa, till exempel med utrymmeskrävande suvar mitt i stan, ska samsas med nya transportlösningar som sparkcyklar. Tyvärr funkar bilarna ungefär lika bra med sparkcyklar som de gjorde med hästar. Det blir svårt att samexistera.
En vanlig dag när jag ska passera Odengatan på väg till jobbet på Svensk Byggtjänst så kryssar jag mellan taxi- och bussfiler, bilister, arga lycramän på cykel, trottoarer med gångtrafikanter och ungdomar på sparkcykel. Konkurrensen om ytorna är stenhård. Även om pendlingen minskar så kör kollektivtrafiken på med samma frekvens som tidigare och godstransporterna som levererar våra internetköp blir allt fler bredvid matbud på mopeder.
Det är trångt helt enkelt. Jag kan inte låta bli att undra vem som kommer att gå segrande ur slaget om gaturummet i denna omgång.
Förändrat resande kräver och ger möjlighet till ny stads– och fastighetsplanering, men stora myndighetsdrivna förändringsprocesser tar tid. Även om det offentliga inte hinner anpassa byggandet i samma takt som det skapas nya resvanor så finns positiva signaler på att gator, bakgårdar, fastigheter och hela upplevelsen av den byggda miljön faktiskt gynnas av den utveckling vi ser nu.
I det senaste avsnittet av podcasten Snåret från Svensk Byggtjänst bjöd jag in en arkitekt, en mobilitetsentreprenör och en forskare. De är alla tre specialiserade på framtidens transporter och bjöd generöst på framtidsspaningar.
Den stora positiva förändringen i rörelsemönster började redan före pandemin. Allt fler fastighetsägare och medborgare börjar se möjligheterna med att använda sig av transport som tjänst, eller Mobilitiy as a service.
Den stora positiva förändringen i rörelsemönster började redan före pandemin. Allt fler fastighetsägare och medborgare börjar se möjligheterna med att använda sig av transport som tjänst, eller Mobilitiy as a service (MaS), som det oftast kallas. Begreppet innebär i grova drag att du med en enda tjänst kan hyra flera olika transportmedel som är anpassade till just den resa som du behöver göra för tillfället.
När fler använder transport som tjänst och färre upplever behovet av att äga transporterna själva kommer plats att frigöras. Det som idag är en belastning kan i stället bli en möjlighet för fastighetsägare som tvingas skapa plats för både den gamla och den nya fordonsflottan. Garageutrymmen frigörs och kraven på att bygga för bilar minskar. Även stadsplanerare får nya ytor från parkeringarna till att skapa mer attraktiva städer.
Karin Kjellson, grundare av Theory into Practice, ser utvecklingens fördelar ur arkitektens perspektiv. Städerna är idag fyllda av fastigheter med trista gårdar. Sten och asfalt dominerar för att det ligger ett garage undertill. När kraven på garage lättas kommer det att bidra till trivsammare boendemiljöer och mer naturkontakt. Vi får fler frodiga ytor, vilket behövs för att hantera dagvatten i samband klimatförändringar och extremväder.
När kraven på garage lättas kommer det att bidra till trivsammare boendemiljöer och mer naturkontakt.
Det dyker även upp allt fler kreativa lösningar för att minska godstransporternas utsläpp och farande runt i städerna. Christer Ljungberg är senior rådgivare och grundare av Trivector. Han ser Paris som ett inspirerande exempel på hur leveranstutmaningen de sista kilometrarna fram till dörren kan lösas. För att undvika kaoset av godstransporter har staden valt att subventionera transporter med cykel.
Själv längtar jag mest efter ännu fler laddningsstolpar. Inte minst av de egoistiska skälen att slippa ljudföroreningen från den gamla fordonsflottan och få friskare luft att andas.
Men jag ser också nya möjligheter när vi slipper anpassa byggandet till avgasbilarna. Jag hoppas att det senaste århundradet har varit en avgasfylld parentes och jag ser fram emot att få bli gammal i en grön stad. Lite som för hundra år sedan men med färre hästar.
