Jag åkte tåg mellan Malmö och Köpenhamn för inte så längesedan. Strax före bron passerade jag Hyllie där lerig åkermark på bara några år förvandlats till en rejäl stadsdel med levande centrumkärna, kontorsfastigheter och inte minst bostäder. Det imponerar och väcker optimism.

Men när resan fortsatte vidare över Öresund var det svårt att inte samtidigt fundera över färdplaner, klimatmål och initiativ som nu tas för att skapa en fossilfri byggsektor till 2045. Hur förenas detta med de kraftigt växande storstadsregionerna?

En uttsläppsreducerad framtid

Tillsammans står våra tre största städer för ungefär hälften av den svenska byggbranschens nettoomsättning. Om detta får vi veta mer i Svensk Byggtjänsts podcast Snåret. Det senaste avsnittet gästas nämligen av tre stadsbyggnadsdirektörer som driver, eller har drivit, sina respektive städer mot en utsläppsreducerad framtid.

I fråga om hållbarhet har Malmö haft ett visst försprång. Stadens redan kompakta uppbyggnad skapar en täthet som kräver färre transporter och möjliggör bred användning av befintlig infrastruktur.

Lokal färdplan

I Malmö har man lagt krutet på en egen lokal färdplan. Målet är en klimatneutral byggsektor till 2030. Under namnet LFM30 har över 70 lokala aktörer nu åtagit sig att arbeta mot de gemensamma målen i landets tredje största stad. En av initiativtagarna är Christer Larsson som fram till nyligen var stadsbyggnadsdirektör i Malmö. I Snåret berättar han hur den lokala färdplanen ger stadens aktörer större inflytande och kontroll över processen i stället för att låta hela spelplanen utformas efter statliga regleringar.

Även i Göteborg pågår aktivitet. Minst sagt. Fram till 2035 beräknas staden växa med nära en tredjedel. Det ska göras plats för 80 000 nya bostäder och 150 000 nya invånare samtidigt som utsläppen från pendling och transporter måste kapas rejält. Siktet är nu inställt på förtätning och infrastrukturprojekt för att skapa en sammanhållen stad. Vid rodret för allt detta sitter Göteborgs stadsbyggnadsdirektör Henrik Kant som vi också möter i Snåret.

Regionalt samarbete

Eftersom transporter och pendling hör till de riktigt stora utsläppsbovarna är det många som idag sätter sitt hopp till regionalt samarbete. Som Stockholms tidigare stadsbyggnadsdirektör och stadsdirektör Ingela Lindh poängterar i Snåret är det däremot inte regionerna som har de ekonomiska musklerna för att åstadkomma störst skillnad. I stället finns resurserna och de mest effektiva verktygen i kommunerna som också äger merparten mark, råder över planprocessen och vet vad invånarna vill ha.

Regionernas inflytande över transporter är begränsat. Dessutom måste ändå kommunerna för det mesta vara med och betala för kollektivtrafiken om det ska bli någon ekonomi att tala om. För att de bredare samarbetena ska ta skruv krävs därför att regionplanerna tydligt svarar mot kommunernas översiktsplaner, menar Ingela Lindh. Sammantaget blir det svårt att lösa knutarna på regional nivå tror hon.