Redan i Romarriket var betong ett säkert kort för både hus och anläggning. En dåtida variant av materialet användes flitigt i allt från amfiteatrar och kupoler till akvedukter och hamnar. Sedan dess har det runnit en hel del vatten under broarna. Så att säga.
Få av det växande imperiets arkitekter kunde väl ana att betong ett par tusen år senare skulle beskrivas i nästan apokalyptiska termer. Men det är inget att hymla om. Idag är betongindustrins siffror inte särskilt vackra.
Tillverkningen av cement, vars upphettning orsakar större delen av betongindustrins utsläpp, utgör ungefär fem procent av världens totala koldioxidoxidutsläpp. Cementas senaste statistik redovisar ett årligt utsläpp på 1,7 miljoner ton koldioxid från fabriken i Slite på Gotland. I Sverige är bara stålindustrin värre. Därför är det kanske inte konstigt att det höjs ett och annat ögonbryn när entusiastiska betongföreträdare pratar om branschens gemensamma utsläppsmål.
En av entusiasterna heter Mats Emborg och är professor i Byggmaterial på Luleå Tekniska Universitet och forskningschef på Betongindustri AB. I det senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret förklarar han varför det faktiskt går att vara optimistisk. Tekniska framsteg visar vägen, menar Mats Emborg.
Bland annat bedrivs intensiv forskning på nya funktionsanpassade betongblandningar. Parallellt görs ambitiösa insatser i fråga om alternativa bindemedel som exempelvis flygaska från kol- och fjärrvärmeverken samt slagg från stålindustrin. Här finns fortfarande prestandautmaningar som måste övervinnas. Dessutom riskerar de alternativa bindemedlen att bli bristvaror i hållbarhetsomställningen av basindustrin i stort.
Klart är i alla fall att det läggs stora resurser på att energieffektivisera produktionen. Gruvtagen är allt oftare elektrifierade, energitjuvarna i betongfabrikerna spåras och eldningen av olja kommer förhoppningsvis att kunna ersättas med eldrivna masugnar. Men detta förutsätter att grön elförsörjning säkras.
Det görs också intressanta framsteg inom avskiljning och lagring av koldioxid. Exempelvis prövar Cementas norska systerföretag Nordcem att föra ner skorstenarnas koldioxid till utrymmen i Nordsjön där olja tidigare tagits upp. Redan nästa år ska ett sådant test genomföras i skarpt läge vid en anläggning utanför Oslo.
Ökat användande av trä och andra alternativ är antagligen nödvändigt. Men att betong skulle försvinna som material i våra hus- och anläggningsprojekt ter sig knappast som någon realistisk profetia. Därför behöver alla aktörer bidra i användningen av klimatförbättrad betong och även kanske räkna en gång extra på mängd och beständighet för att hålla nere förbrukningen.
Sverige är en liten spelare i ett globalt perspektiv. Men lyckas vi exportera idéerna kring klimatförbättrad betong istället för att importera smutsigare varianter finns stor klimatpotential hela vägen från Norden, genom lämningarna av det romerska riket och ut i övriga världen.
