Författaren David Jonstad menar i den nyligen lanserade filmen Ett jordat liv, som är baserad på hans bok Jordad, att begreppet "hållbar stadsutveckling" är en oxymoron, det vill säga en sammansättning av två ord som står i motsatsförhållande.

Och visst finns det en friktion där som många människor inte vill kännas vid. Även om täta städer kan underlätta hållbara transporter med cykel och kollektivtrafik samt är lättare att värma upp kräver de enorma inflöden av energi, byggmaterial, mat med mera för att fungera.

Likaså orsakar dessa städer utflöden av gigantiska mått. Avloppsslam i stora mängder behöver till exempel förflyttas till andra delar av landet för att användas som övertäckning av dagbrott. Dagbrott där de mineraler och metaller som det moderna livet kräver för att fungera bryts.

Staden är långt ifrån självförsörjande och därmed kan den utifrån ett strikt resursperspektiv kallas för tärande. Samtidigt är staden närande, här skapas idéer, företag och kultur. Hit söker sig människor av olika skäl. Men ett problem idag är att klyftan blivit för stor.

Staden ses som alltings mitt och den kreativa grytan där allt som är värt något kokar. Landsbygden ses som en ointressant periferi och de människor som bor där känner sig inte sällan som onödiga och oönskade av den urbana eliten som tar de flesta besluten. En motståndsrörelse växer sig allt starkare och vårt land polariseras allt mer.

Att vi behöver göra något åt detta är tydligt. Kanske behöver landsbygden bli mer som staden och staden mer som landsbygden? Vi skulle till exempel behöva göra en infrastruktursatsning som gör det möjligt att leva och arbeta i hela Sverige.

Och då tänker jag inte flyg eller vägar, utan ett rikt och förgrenat nät av tåg som kommer i tid. Ungefär som det var förr i tiden då man kunde åka nattåg mellan många olika orter i landet. Vid dessa järnvägsknutpunkter skulle nya samhällen kunna blomstra och vi skulle kunna skapa små metropoler lite här och var. Så att landsbygden blir lite mindre bilberoende och mer urban.

Och i staden skulle vi göra tvärtom. Här skulle vi låta grönskan ta plats. Och då menar jag inte stora villamattor utan små frukt- och bärträdgårdar lite varstans. Med en arkitektur där mat och resursförsörjning står i centrum skulle vi skapa rurala stadsdelar med lokala kretslopp. Varje kvarter skulle vara ett resilienskvarter där grannar känner varandra, byter, prylar, odlar och har höns. Ungefär som på landet.