Autonoma drönare kan snabbt, billigt och säkert göra olika slags inspektioner. Som det nyligen genomförda fälttestet vid Storgrundet i Bureå i Norrbotten där en självkörande drönare inspekterade det 63 meter höga vindkraftstornet vars rotorblad har en diameter på 44 meter.
Att utföra uppgiften utomhus var enligt forskarna betydligt mer utmanande jämfört med de tester de tidigare gjort inomhus i laboratorium. Drönaren som användes i fälttestet var utrustat med bland annat två kameror för att ge stereoseende och elektronik och sensorer för att kunna detektera omgivningen.
Det goda testresultatet på Skellefteå krafts vindkraftverk har gjort forskningsgruppen unik i Europa, menar George Nikolakopoulos, professor i robotik och automation på Luleå tekniska universitet. Han tror att det om två eller tre år kommer vara möjligt att börja använda den här tekniken för luftburen inspektion.
Till skillnad mot fjärrstyrda drönare kan de ”se själva”. En pilot som fjärrstyr en drönare ser inte vad som finns runt omkring och risken är stor att drönaren kraschar. En autonom drönare har djupseende, uppfattar ljud och kan agera direkt på informationen. Eftersom den autonoma drönaren kan uppfatta den omgivande miljön med stor detaljrikedom kan den få mycket mer pålitliga resultat av analyser och skanningar.
– Främst lyckas vi eftersom vi använder det lokaliseringssystem som vår forskargrupp har utvecklat. Vi kan få en noggrannhet på några centimeter och det är ett utmärkt resultat inom robotikområdet, speciellt under flygning, säger George Nikolakopoulos.
Nästa steg kan bli att ge drönarna armar och gripklor med vilka de ska kunna utföra visst underhåll och interagera med den omgivande miljön. Forskarteamet kring George Nikolakopoulos utvecklar även autonoma drönare som inspekterar och säkrar gruvor efter en sprängning.
Fältexperimenten i Bureå görs inom ramen för projektet Aeroworks, som ingår i EU:s Horizon 2020-satsning. Luleå tekniska universitet och Skellefteå kraft är två partner i Aeroworks.