Att Sveriges miljonprogrambestånd måste genomgå omfattande renoveringar är alla inblandade parter överens om. Men vem ska betala? Det är en politisk ödesfråga och inte bara en angelägenhet för enskilda bostadsområden.

Genom att topprenovera ett område och höja hyrorna blir området gentrifierat och den redan segregerade staden blir ännu mer segregerad.

Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Därför är det viktigt att många aktörer, som boende, fastighetsägare, byggherrar, arkitekter, politiker och forskare deltar i samtalet om hur detta ska göras på ett hållbart sätt.

När vi boende i Vita Björn fick information om stambyte och standardhöjande åtgärder i våra lägenheter och allmänna utrymmen, förstod vi snabbt att det skulle bli rejäla hyreshöjningar och att många av oss inte skulle ha råd att bo kvar.

Vi kallade till stormöte och grannarnas uppslutning var stor, liksom deras oro och ilska. Oro över att inte ha råd att bo kvar på grund av hyreshöjning och att tvingas flytta, rycka upp sig själv och eventuella barn ur befintliga sociala nätverk.

Ilska inför upplevelsen att fastighetsägaren (Wallenstam, reds anm) länge låtit bli att underhålla bostäderna och att hyrorna redan är för höga.

Det var lätt för oss att enas kring ett gemensamt mål: Alla ska kunna bo kvar efter renoveringen. Vi bildade en samrådsgrupp, ordnade gårdsfest, tryckte t-shirts och tygväskor, vi deltog i debatter, det skrevs om oss och vi skrev själva en debattartikel som publicerades i Göteborgs Posten.

På sin hemsida deklarerar vår fastighetsägare att de arbetar för social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Samrådsgruppens utgångspunkt i den pågående dialogen är därför att fastighetsägaren vill renovera våra bostäder på ett socialt hållbart sätt, så att alla ska kunna bo kvar.

 I dialogen har också ytterligare valmöjligheter, med färre standardhöjande (det vill säga hyresdrivande) åtgärder framkommit. Dock är uppskattade hyreshöjningar fortfarande alldeles för höga.

I området bor ekonomiskt utsatta grupper och flera av dem kan inte bo kvar om hyran höjs en enda procent. Enligt Boverkets rapport från 2014 flyttar cirka 25 procent av de boende vid renovering, och i den bostadspolitiska debatten talas det om ”urbana nomader”, det vill säga människor som upprepade gånger tvingas flytta på grund av renoveringar.

Det rabattsystem som fastighetsägare ofta erbjuder innebär endast att gentrifieringen skjuts upp ett antal år. Visserligen kan det betyda att en hyresrättsinnehavare tillfälligt får möjlighet att bo kvar, men hela tiden med hotet om att tvingas flytta.

Den pågående dialogen mellan oss boende och vår fastighetsägare är okänd terräng för alla inblandade, där vi tvingas bryta ny mark för att kunna mötas.

Vi tampas med utmaningar kring obalans mellan oss som parter vad gäller makt och valfrihet, hur den påverkar våra möjligheter till jämbördig dialog och hur vi trots våra motsatta agendor ska kunna behålla öppna sinnen, förståelse för varandras perspektiv och gemensamt kunna söka alternativa lösningar.

Den fastighetsägare som väljer att avstå från att ta ut högsta möjliga hyreshöjning vid en renovering kan få ekonomiska fördelar på lång sikt, kopplade till kvarboende, social stabilitet, lågt slitage, gott rykte, goodwill, ökat förtroende hos Hyresgästföreningen och staden, vilket skulle kunna ge smidigare förhandlingar respektive fler markanvisningar.

Dessutom kan fastighetsägaren bidra till att bespara samhället kostnader för den sociala utslagning som följer av gentrifiering och segregation.

Här finns en unik chans för fastighetsägare att skapa en ny form av lönsamhet och gå i bräschen för varsamma sätt att renovera, där boende och social hållbarhet sätts i centrum. Denna typ av företagsarbete, så kallat Corporate Social Responsibility (CSR) är inget nytt, men praktiska exempel på proaktivt CSR är få.

Fler aktörer behövs dock i detta samtal så att nya innovativa lösningar kan komma till stånd!