Snacka om aktuellt ämne! Jag blev kontaktad av Renoveringsinfo för en vecka sedan och tillfrågad om jag ville skriva en debattartikel här om min och byggbranschens syn på IMD, det vill säga individuell mätning och debitering av varmvatten och värme.

Detta eftersom jag i sociala media uttryckt mig starkt kritiskt till krav på IMD. Föga anade jag då– när jag tackade ja till att skriva detta – att frågan nu skulle vara löst.

Bakgrunden till diskussionen om lagkrav på IMD finns i EU:s energieffektiviseringsdirektiv från 2012 där några artiklar anger att alla fastighetsägare ska installera utrustning för individuell mätning och debitering av värme och varmvatten om det är kostnadseffektivt och tekniskt genomförbart.

Boverket har alltså utrett detta noga och kommit fram till att det inte är kostnadseffektivt i Sverige eftersom vi generellt sett har välisolerade flerbostadshus och centralstyrda värme- och ventilationssystem. Då finns det mycket små möjligheter för de boende att på egen hand minska sin energianvändning.

Det de kan göra är att sänka temperaturen under de 21 grader som ofta tillhandahålls av hyresvärden inkluderat i hyran, eller än värre, att dra ner på ventilationen. Det blir då en fråga om att sänka komforten och få en sämre inomhusmiljö. Den utvecklingen vill i alla fall inte jag se.

Boverkets slutsats har varit att ett krav på individuell mätning skulle innebära olönsamma investeringar för många byggherrar och fastighetsägare. Boverket har därför föreslagit för regeringen att det inte i något fall ska krävas individuell mätning av värme, tappvarmvatten eller kyla vid nybyggnad eller ombyggnad.

Starka krafter har dock drivit på för att Sverige ska ställa krav på fastighetsägarna att installera IMD. Inte minst mätarlobbyn har försökt påverka regeringen och EU-kommissionen i frågan. Ett lagkrav skulle naturligtvis skapa en lukrativ marknad för dem som producerar, installerar och driftar mätsystem.

På den andra sidan har vi i bygg- och fastighetssektorn gjort gemensam sak med Hyresgästföreningen och visat på alla nackdelar med krav på IMD: Det är dyrt och administrativt krångligt och ger ingen bevisad minskning av energianvändningen eftersom de boende har liten möjlighet att påverka i hus med centralstyrd uppvärmning och ventilation.

På kort sikt riskerar IMD att tränga undan investeringar i mer verksamma energieffektiviseringsåtgärder.

På lite längre sikt hade IMD också riskerat att stoppa energirenoveringarna helt eftersom fastighetsägarens ekonomiska drivkraft för att minska byggnadens energi­användning försvinner när energinotan skickas vidare till hyresgästen. Det sistnämnda tycker jag och många med mig som vill driva på energirenoveringarna är den allra största nackdelen.

Det är ju i det befintliga byggnadsbeståndet som de allra flesta kilowattimmarna finns att spara, genom verkliga energieffektiviseringsåtgärder som till exempel förbättrade klimatskal och värmeåtervinning.

Och för en dryg vecka sedan beslutade så regeringen äntligen att det inte ska införas lagkrav på IMD, det vill säga det blir inget krav på att fastighetsägaren måste mäta värme och varmvatten till varje lägenhet och debitera hyresgästen för den.

Det är mycket bra att regeringen har lyssnat på samhällsbyggnadssektorns aktörer och nu följer Boverkets genomarbetade rekommendationer. Ledstjärnan bör vara att minska byggnadernas energibehov och att det ska ske på ett kostnadseffektivt sätt. Inte att man genom lagkrav ska tvinga på fastighetsägarna en viss typ av utrustning.

Frågan om IMD har stötts och blötts i många år. Tusentals timmar har lagts ner på att slippa genomföra ett beslut som aldrig borde ha fattats. Nu får vi äntligen ett avslut i frågan, och bygg- och fastighetsbranschen kan fokusera på verkningsfulla åtgärder för ökad energieffektivitet i våra bostäder.