Närmare en halv miljon lägenheter i miljonprogrammets hyrda bestånd står de kommande åren inför omfattande renoveringar. Boverkets undersökningar visar att en fjärdedel av de boende flyttar i samband med omfattande renoveringar och det är de med lägst inkomster som flyttar i störst utsträckning.

De sociala konsekvenserna av dessa renovräkningar och tvångsförflyttningar är enorma, både ur ett individuellt och ur ett samhälleligt perspektiv. För individen är det en enorm stressfaktor att tvingas flytta mot sin vilja. Vissa forskare jämför känslan med den som uppkommer vid nära anhörigs död.

På ett samhälleligt plan vet vi att segregationen ökar till följd av renoveringar med kraftiga hyreshöjningar. Uppskattningar kring hur mycket renoveringarna kommer att kosta hamnar på flera hundratals miljarder kronor.

Frågan om vem som ska betala renoveringarna är därmed helt central för debatten. Vår ståndpunkt är att hyresrättsinnehavarna redan har betalt renoveringen.

Genom alla år som lägenheterna har hyrts ut har de genererat hyresintäkter för fastighetsägarna – intäkter som blivit till vinster. Det finns idag få saker som är så lönsamt att investera i som fastigheter. Även om renoveringsfonderna avskaffades under 1990-talet förändrar det inte faktum att hyresrättsinnehavarna genom hyresbetalningar under ett halvt sekel därmed redan har betalt renoveringarna.

Det problem som behöver angripas är att fastighetsägare sedan strategiskt väljer att höja standarden för att kunna höja hyran och därigenom finansiera renoveringen på hyresrättsinnehavarnas bekostnad.

Med tanke på hur många lägenheter som byggdes under rekordåren och hur stort renoveringsbehovet är, måste vi ta tag i frågan nu. Det finns ingen snabb lösning på problemet och det kommer att behövas omfattande politiska reformer av olika slag för att undvika de konsekvenser vi nu ser såsom renovräkning och gentrifiering.

Vi menar att det är nödvändigt att börja prata om en nollvision mot renovräkningar – ingen ska tvångsförflyttas.

En nollvision är just en vision, en idé om hur man vill att det ska vara. På samma sätt som nollvisionen i trafiken inte förhindrar alla dödsfall så kommer en nollvision inte förhindra all renovräkning.

Men om fastighetsägare, politiker och hyresrättsrepresentanter enas i att det självklara kravet är att “alla ska kunna bo kvar”, då kan de boende gå in i samtal och dialog på helt andra villkor än om hotet om renovräkning hänger över dem. Vilket i sin tur leder till att konfliktsituationen går över i en kreativ dialog mellan parterna om hur visionen ska uppnås.

Därför är vår uppmaning till politiker (på lokal och nationell nivå), till fastighetsägare (både de som rent praktiskt förvaltar bostäder och de som representerar organisationer) och till Hyresgästföreningen: börja prata om och agera för en nollvision mot renovräkning – alla ska kunna bo kvar.