Att Energieffektiviseringsdirektivet EED har implementerats kan väl ingen ha missat? En av anledningarna är att vi inte når uppsatta mål om minskad miljöbelastning, energianvändning och energieffektivisering.

Direktivet är mycket omfattande och flera tidigare direktiv är nu samlade här. Artikel 9 har engagerat fastighetsbranschen mest. Det är kravet på IMD (Individuell Mätning och Debitering). Många uppfattar detta som att mäta och debitera varmvattnet individuellt. Men det gäller även värme, gas och kyla. Direktivet säger att detta ska installeras överallt och ska korrekt visa slutanvändarens faktiska energianvändning under förutsättning att det är kostnadseffektivt.

För att alla inte ska räkna på detta så gav Näringsdepartementet Boverket i uppdrag att utreda detta. Sent hösten 2014 meddelade Boverket att det inte är kostnadseffektivt att installera i nyproduktion eller vid ombyggnad. Nu pågår fas 2 i utredningen och där får vi till hösten 2015 (1 oktober) veta vad som gäller för befintliga hus.

Boverket har gjort en mycket bra utredning och har vänt på varje sten. Man har till och med räknat med kallvattnets varierande inkommande temperatur. Har man ytvatten kan den variera mellan 2-17°C. Eftersom varmvattenmätarna bara mäter volym ger det ett mätfel på upp till 30 procent. Mätarna är mycket exakta på att mäta volym men tar inte hänsyn till energiåtgången för värmning av vattnet.

Ser man till de nya fjärrvärmetaxorna så skruvas dessa mot mer effekt vilket gör att årskostnaden för varmvattnet sjunker. Paradoxen är att det kostar mer att läsa av och framställa en månadsfaktura än vad energin för värmningen kostar till en normal lägenhet under de varma sommarmånaderna. Värmekostnadsfördelare är en ny företeelse som har dykt upp i direktivet.

Vad är nu detta? Det är vanligt i Tyskland och det är en liten mätare som svetsas eller skruvas fast på radiatorn. Det bygger på att man mäter temperaturen i en punkt på radiatorn och med det som underlag räknar man fram hur många enheter (kWh) som radiatorn har lämnat till rummet. Sommartid stänger man av mätningen eftersom en hög inomhustemperatur annars skulle registreras som värmeavgivning till rummet. Det finns även dyrare mätare som dessutom mäter temperaturen i rummet framför radiatorn och räknar på temperaturdifferensen.

I båda fallen registreras prestandan på radiatorn för att användas i beräkningen. Värmeavgivningen från värmestammar mäts inte utan man schabloniserar detta. Alla kostnader som kan kopplas till värmen (värmebikostnader) fördelas ut. Har man oljeeldning ingår även service av brännaren, tankrengöring och el till pumpar. Fördelningen brukar vara 50/50. Det innebär att 50 procent av kostnaden fördelas ut per kvadratmeter och resten enligt enheterna på radiatorerna.

Normalt sett är det fastighetsägaren som betalar utrustningen men nu börjar mätarföretagen leasa ut mätarna och då kan de ses som värmebikostnader och får då betalas av den boende i lägenheten. Detta leder till dyrare utrustning och säljargumentet till fastighetsägaren är att det är lägenhetsinnehavaren som betalar. Funderingen är om någon är intresserad av att spara energi egentligen?

Intresset för fastighetsägaren att spara energi upphör eftersom alla kostnader hamnar på någons annans bord. Enda risken fastighetsägaren tar är om det är ett överskott på lägenheter och hyresgästen väljer en lägenhet med låga värmekostnader och de dåliga husen blir svåra att fylla med hyresgäster.

När det gäller bostadsrätter så fördelas redan kostnaden med ett fördelningstal som tar hänsyn till lägenhetens läge och storlek. Så där finns redan en akademisk kostnadsfördelning.

Så om man sänker värmen med 2°C så täcker det inte kostnaden för utrustningen. Det blir dyrare och kallare. Men irritationen över detta får väl kroppstemperaturen att stiga. Vi får väl kramas mer, vilket kanske är den enda fördelen med fördelningsmätning.