Den mest påtagliga förändringen är att imkanalerna indelas i fem klasser, mot tidigare tre. Det är en fördel för det gör det lättare att välja rätt nivå på utförandet av imkanalen, kostnaderna kan skilja ordentligt mellan nivåerna.
Rekommendationen lyfter fram att klassningen av kanalen kan behöva uppgraderas om verksamheten förändras, eller om matlagningsutrustning som är placerad under imkåpan som kanalen betjänar byts ut.
– Om imkanalen har dimensionerats för ett uppvärmningskök och restaurangen går omkull och en grekisk grillrestaurang öppnar i stället kan kostnaden bli avsevärd för att anpassa imkanalen för den nya verksamheten. Det bör byggherren ta i beaktande då nivån på utförandet av imkanalen väljs, säger Annika Brännmark på Plåtslageriernas Riksförbund, en av aktörerna som förvaltar branschrekommendationen.
Hela rekommendationen är tydligare genom att den klass för klass går igenom vilka krav som ska uppfyllas av imkanalen avseende olika egenskaper.
Det ingenjörmässiga redovisningssättet gör den lite tungläst, men det är betydligt lättare för användaren att hitta de specifika krav som ställs på en viss typ av kanal.
Avsnittet om hur avluftsöppningen ska placeras har utvecklats och texter om hur kanaldragningen ska ske mellan kåpan och avluftsöppningen har ändrats.
Till klass 1 räknas kanaler som kan utsättas för brännbara beläggningar invändigt i kanalsystemet. Klass 1 indelas i två underkatergorier: 1a om utrustningen som imkanalen betjänar drivs genom förbränning och 1b om ett invändigt släcksystem finns i kanalsystemets hela sträckning.
Imkanaler i klass 2 utgörs av kanaler som endast förväntas utsättas för invändiga brännbara beläggningar i ringa omfattning.
Klass 2a är för storkök där matlagningen i sig inte leder till invändiga brännbara beläggningar eller för att köket endast används i begränsad omfattning.
Klass 2b är avsedd för kök där reningsutrustning till exempel med hjälp av UV-ljus eller ozonrening används för att begränsa risken för invändiga brännbara avsättningar.
– Här har vi gjort en anpassning till de nya byggreglerna, berättar Annika Brännmark.
Klass 3 avser på samma sätt som tidigare imkanaler från hushållsspisar i bostäder, kontor och arbetslokaler avsedda för annan verksamhet än bespisning.
I den tidigare utgåvan ansågs inte reningssystem utgöra en bevekelsegrund för ett enklare utförande av imkanalen, men ett nytt allmänt råd i BBR19 till avsnitt 5:5332 Imkanaler förändrar synsättet.
Där uppges att filtreringssystem, som minskar risken för att brännbara avsättningar bildas i kanalsystemet, kan användas som en alternativ metod till att utföra kanalen så att den klarar en fettbrands häftiga förlopp.
– Vi är från Imkanal.se fortsatt lite skeptiska till reningssystem i verksamheter där man inte har en fungerande driftorganisation. I tillagningskök hos kommuner kommer underhållet säkert att skötas men hur går det i pizzerian på hörnet, frågar sig Annika Brännmark.
De skärpta och mer nyanserade kraven avseende isolering av imkanaler speglar det förändrade angreppssättet avseende brandskydd i BBR19.
För imkanaler i klass 1b tillåts nu anslutning av frånluftskanaler från samma brandcell, så länge som anslutningen inte försvårar rengöringen. Det var inte möjligt för kanaler i klass 1 tidigare, och är ett exempel på att den mera finmaskiga klassindelningen gör det lättare att hitta billigare lösningar.
I Imkanal 2010 behandlades förbigångskanal och brandgasevakuering i olika avsnitt. De avsnitten behandlas nu under rubriken värmeåtervinning.
Det tidigare något diffusa kravet på att imkanalen skulle utformas så att en fri väg för brandgaser skulle upprätthållas finns bara kvar för kanaler i klass 1a. Ordet förbigångskanal används inte längre i rekommendationen.
Däremot ställs krav på brandavskiljningen i utrymmen där eventuellt värmeåtervinningsaggregat ska vara placerat.
Brandgasspjäll och brand/brandgasspjäll fick tidigare bara användas efter förbigångskanal i klass 1- och klass 2-kanaler. Nu får dessa typer av spjäll inte användas alls för klass 1-kanaler.
Orsaken är att fettet och vätskerengöringen av kanalerna kan äventyra spjällfunktionen.
Kravet på lufttäthet ställs i form av krav på minst täthetsklass C precis som tidigare. Det kravet ställs även för kanaler i klass 1 som tidigare bara hade krav på vätsketäthet.
Vätsketäta behöver kanalerna bara vara i klass ett. Provningen av vätsketätheten kan ske genom spolning. Kanalernas bottenyta behöver inte längre vattenfyllas för att anses vara provade.
Anvisningar för när och var rensluckor ska placeras har förts in i avsnittet om rengöring och underhåll. Texterna är hämtade direkt ur standarden SS-EN 12097:2006, tidigare fanns bara en hänvisning. Rensluckor ska placeras:
För alla imkanalsklasser, utom 1a, kan svenska leverantörers standardprodukter av ventilationskanaler användas.
Bara imkanalsklass 1a kräver någon form av rostfritt material i minst 1,0 mm godstjocklek såvida inte materialet klarat provning för brand i enlighet med standarden ISO 6944-2.
Endast fogar i kanalsystem av klass 1 har kvar krav på att fogen ska förseglas med ett kemikaliebeständigt vattentätt material som tål oljor och fett.
