I praktiken är avståndet under drift svårt att kontrollera eftersom grundvattenytan ofta växlar och dessutom och höjs när anläggningen används.
Anläggningar från 1970- 0ch 1980-talen är ofta självfallslösningar. De har ofta hamnat för nära grundvattnet och störst är problemen i områden med morän, andra finkorniga jordarter eller ytligt bergläge.
Sedan dess har grunt förlagda anläggningar med pumpbeskickning vunnit terräng. Tekniken för pumpbeskickning är driftsäker, och med ett GPS-larm vid driftsproblem får fastighetsägaren snabbt information vid eventuella fel.
Idag rekommenderas också infiltrering i smala diken istället för i en bred bädd samt pumpbeskickning. Det finns inget som tyder på att anläggningen behöver läggas på frostfritt djup om den inte står oanvänd mycket stora delar av året.
För 30 år sedan dimensionerades anläggningar för en vattenförbrukning på 200 liter per person och dygn. Idag ligger vattenförbrukningen mellan 120 och 150 liter per person och dygn.
Varför man dimensionerade så högt på 1980-talet har fallit i glömska. Kanske var vattenförbrukningen högre då eller så la man till en rejäl säkerhetsmarginal.
I Norge har man resonerat annorlunda. Där prioriteras en stor slamavskiljare med en efterföljande markbaserad rening med väl tilltagen yta som ger låg belastning på systemet. Den norska rekommendationen med slamavskiljare med 4 m3 volym är dubbelt så hög som den vanliga svenska. I Sverige har vi så stora slamavkiljare först när kemisk fällning tillämpas och avskiljaren används som slamlager för kemslammet.
En låg belastning ger enklare förundersökningarna och mindre risker. Om Sverige tar efter Norges principer får vi troligen större säkerhet och längre livslängd på anläggningarna.
Kornstorleksfördelning bestämmer oftast dimensioneringen av anläggningen, även perkolationstester används ibland. Den dimensionerande avloppsvattenbelastningen är i Sverige mellan 30 och 60 liter per m2 och dygn. Rekommenderad belastning beror på siktkurvan hos den aktuella jorden, och baseras på olika typer av moränjordar som är vanliga i Sverige.
I Norge rekommenderar man betydligt lägre dimensionerad belastning, ofta mellan 6 och 10 liter per m2 och dygn för moränjord med hydraulisk konduktivitet på 5 m/dygn. Samtidigt tar man i Norge mer hänsyn till markmaterialet så att en högre genomsläpplighet får en högre dimensionering, till exemepl kan dimensioneringen i homogen finsand nå upp till 50 liter per m2 och dygn.
Om avloppsvattnet alltid får passera i ett omättat flöde genom minst 100 cm mark kommer BOD-reduktionen att bli >90 %. Förutsättningarna för en bra fosforreduktion blir också goda.
Smittskyddet blir tillgodosett om det tar minst 2.5 månader för grundvattnet att nå en vattentäkt.
Tre principer:
1. Rekommendationerna kring markundersökning, dimensionering, utförande och avstånd till dricksvattentäkter, täta ledningar m.m.skall alltid följas.
2. Maximalt avstånd till grundvattnet och allra minst 100 cm skall alltid eftersträvas. Därför bör anläggningar byggas så ytligt som möjligt. Beskickning med pump blir en trolig konsekvens av detta. OBS att anläggningen inte behöver byggas frostfritt. Finns tveksamheter kring högsta grundvattennivån skall en upphöjd (förstärkt) infiltration byggas alternativt annan lösning väljas. Under inga omständigheter får grundvattnet nå så högt att det inte finns minst 100 cm skyddsavstånd från infiltrationsytan till grundvattenytan.
3. Varje infiltrationslinje byggs som separata diken och inte som en gemensam bädd.
Tyvärr finns inte dessa lösningar med i de befintliga tekniska anvisningarna, riktlinjerna och faktabladen som härstammar från 1987. Kunskap om utförande av grunt förlagda infiltrationer och vid behov med hjälp av pumpbeskickning har istället spridits genom konferenser, kurser och utbildningar samt av tillverkare inom branschen.
