Geotextil används inom väg- och järnvägsbyggnad, i samband med byggnad av dammar, kanaler och reservoarer.
De används när land och kustområden ska erosionsskyddas, i samband med byggandet av deponier, vid gruvdrift, vid jordförbättring och jordförstärkning. De används också vid olika typer av miljöåtgärder.
När en geotextil ska föreskrivas i en teknisk beskrivning finns det en rad aspekter som beskrivningsförfattaren behöver ta hänsyn till beroende på tillämpning.
Geotextiler, eller fiberdukar, brukar delas in efter materia och tillverkningsmetod. Om geotextilen används för separering finns också en indelning i bruksklasser.
Användandet av geotextiler kommer troligtvis att öka. Nya tillämpningar, som tuber för avvattning av slam eller sediment etableras i Sverige. Komposita produkter som dräneringsmattor och produkter för samtidig separering, dränering och armering får ökad användning. Tillämpningar som består av ihopkopplade geotextiler och geonät lämpar sig vid upprustning av väg- järnvägssträckor.
Andra nya produkter är textiler som har inbyggda sensorer för att detektera spännings- och temperaturförändringar i mark. Tänkbara användningsområden är vissa dammkonstruktioner samt känsliga väg- och järnvägsbankar.
Dammkonstruktioner som ska vara långtidsstabila får inte bygga på material som inte är det, medan vägytor och andra konstruktioner som inte är viktiga för dammens hållfastighet kan bygga på geotextil.
Intressanta försök gör också med textil placerade under en permeabel plattbeläggning. I en sådan konstruktion tillåts dränagevattnet passera ned genom konstruktionen medan partiklar från luftföroreningar samt oljerester blir kvar på textilen varefter de snabbt bryts ned av bakterier.
Geotextiler har funnits ända sedan de egyptiska faraonernas tid. Då tillverkades de av naturfiber och genom att vegetation blandades in i jordmassor. Idag tillverkas de mest av syntetiska plastmaterial som polypropen, polyeten, polyester och polyamid.
Till exempel är det bara polyester som har god resistens för UV-strålning medan övriga material kräver UV-stabilisering.
En annan skillnad i materialegenskaper den kemiska och mikrobiologiska motståndskraften samt att densiteten mellan materialen varierar från ca 0,9g/cm3 till 1,4g/cm3. Densiteten kan vara av betydelse vid arbete i vatten.
Arbetbarheten vid låga temperaturer varierar. Polypropen blir spröd vid temperaturer vid -20°C.
Smältpunkten varierar från ca 135°C för polyeten upp till 260°C för polyester, vilket är av betydelse om textilen skall ingå som förstärkning i exempelvis en asfaltlagning.
Geotextiler brukar indelas som vävda respektive ickevävda, och tidigare skiljde man också på det i bruksklassificeringen. Beroende på användningsområde behöver tillverkningsmetoden ibland fortfarande beaktas.
En vävd geotextil är normalt betydligt mer hållfast och har bra motstånd mot långtidstöjning än en ickevävd, andra förutsättningar lika. Det är framförallt viktigt vid applikationer där geotextilen ska ha samtidig armerande verkan. Vävda geotextiler kan ha lägre friktion vilket kan ge både för- och nackdelar beroende på användningsområdet.
De ickevävda geotextilerna tillverkas genom nålfiltning, med termisk eller med kemisk bindning av fibrerna. Termiskt bundna geotextiler tillverkas genom att fibrerna smälts samman. De blir ofta styva och formstabila vilket är en fördel i vissa tillämpningar.
Nålfiltade geotextiler tillverkas genom att hullingförsedda nålar passerar upp och ner genom fibermassan. Det skapar en filtaktig textur som vid större tjocklekar passar utmärkt som skyddslager för exempelvis geomembraner. Texturen hos nålfiltad geotextil har normalt sett hög friktion vilket gör den lämplig ifall ovanliggande lager riskerar att glida.
När geotextiler används som materialavskiljande lager i trafikerade ytor används ett system med bruksklasser för att välja rätt duk till ett visst användningsområde. Sammanlagt finns det 5 klasser från N1 till N5 där N5 är den högsta klassen med de bästa och tjockaste dukarna.
De faktorer som påverkar valet är:
Det gemensamma nordiska systemet, NorGeoSpec 2002, svarar för specifikation och kvalitetskontroll av geotextiler. Om geotextiler som föreskrivs och används i ett projekt överensstämmer med den klassificeringen underlättas entreprenörens kvalitetskontroll.
I AMA Anläggning 10 beskrivs arbeten som omfattar geotextiler. Koderna är uppdelade på materialavskiljande lager av geotextil, som är de vanligaste arbetena, och armerande lager av geotextil.
För filtrering finns enbart koderna som gäller geotextilens filterfunktion runt dräneringsledningar. Det finns inga specifika koder för skyddstäckning eller dräneringsändamål. Behöver man skriva egna koder kan man med fördel ta hjälp av de stora leverantörerna av getextilier som ger teknisk support för val av lämpliga föreskrifter.
