Strukturomvandlingar med nedlagda verkstadsindustrier samt kem- och biltvättar kräver saneringsinsatser. Sveriges tunga industri har också lämnat efter sig stora mängder petroleumprodukter, men även metaller i marken.
Som en del i miljömålsarbetet genomförs undersökningar och sanering av förorenade områden. Regeringen avsätter cirka 500 miljoner kronor årligen för områden som saknar juridisk huvudman.
Pengarna förvaltas av Naturvårdsverket som delar ut bidrag till länsstyrelserna och till de kommuner som ansöker genom länsstyrelserna. Länsstyrelserna i sin tur identifierar och inventerar de förorenade områdena i respektive län.
Naturvårdsverket har sammanställt de cirka 80 000 områden runt om i landet som länsstyrelserna hunnit identifiera och inventera. Hur många till som identifieras i länsstyrelsernas fortsatta kartläggning är för tidigt att säga. För många områden saknas både ansvariga verksamhetsutövare och i vissa fall är också ägarförhållandena oklara.
– Branschen och nätverken inom marksanering har exploderat de senaste 15 åren. Från kanske 70 eldsjälar till 700 personer bara på konsultsidan, säger Gustaf Sjölund som är miljökonsult hos WSP.
Konsulter och tillsynsmyndigheter kommer ofta fram till olika bedömningar och åtgärdsbehov för ett förorenat område. Det skapar osäkerhet och försenar saneringsprojekt.
Förutom tidsperspektivet ska flera andra faktorer som inte är jämförbara vägas samman: ämnens giftighet, biotillgänglighet och spridningsbenägenhet, lämplig saneringsteknik, tidsåtgång, kostnad, nya problem som åtgärderna kan föra med sig med mera. Allt detta påverkar vilken åtgärd som är lämplig och rimlig.
– I slutbedömningen ska man få ihop äpplen och päron till ett beslut som alla kan känna sig trygga med, säger Yvonne Ohlsson på SGI.
På flera håll pågår arbete med att ta fram bättre modeller och underlag för riskbedömning och riskvärdering, bland annat hos SGI, Chalmers och Marksanering Centrum Norr.
– Under 2012 planerar vi bland annat att ge en utbildning i att använda enkla verktyg för riskvärdering, för att sprida användandet även i hantering av små och medelstora projekt , säger Yvonne Ohlsson, SGI.
Men pengarna räcker inte på långa vägar om den traditionella metoden – schakta, transportera bort jordar och hämta nytt återfyllnadsmaterial – ska användas på alla Sveriges förorenade områden.
Det viktigaste är att vi på allvar börjar överväga andra alternativ och ser till att ha kunskap om tekniker och när de kan fungera. Kanske väger aspekter som ”om tekniken är beprövad i Sverige” lite för tungt ibland, säger Yvonne Ohlsson, SGI.
Hon ser en mental svängning där konsulter och entreprenörer börjar föreslå och testa nya lösningar samtidigt som kommunerna och länsstyrelserna också vågar pröva. Länsstyrelserna och kommunerna vill öka saneringstakten och minska mängderna som deponeras.
Ett sätt att minska deponeringen är att använda metoder som sanerar på plats som till exempel förstärkt självrening. Förstärkt självrening av klorerade alifater är en metod som branschen har börjat ta till sig i större utsträckning.
– Fler kommuner och län vågar pröva förstärkt självrening. Till vår EU-sammanställning fick vi ihop en handfull projekt där förstärkt självrening av klorerade alifater användes, säger hon.
Förstärkt självrening är både billigt och skonsamt, men tidskrävande och osäkert jämfört med schakt och bortforsling av jordar. Metoden är ingen universallösning, men har fyra stora fördelar: ingen grävning, skonsam mot miljön på plats, färre transporter, lägre kostnader.
Den fungerar bäst på områden med mindre organiska föroreningar i homogen mark.
En sanering med inriktning mot ex-situ på plats bör alltid övervägas, framför allt då förstärkt självrening inte är lämplig menar Björn Lindbom på SGU.
Exempelvis kan man med enkla mekaniska metoder många gånger rensa eller våtsikta jordmaterialet så att de större fraktionerna på upp till 20 mm ofta kan återanvändas på plats. Kvarvarande sand och grovt grus kan lämpa sig för en jordtvätt på plats.
I lera är däremot föroreningarna oftast så hårt bundna att man får överväga kemisk stabilisering eller deponi.
- De finare fraktioner slutar ofta på deponi, men genom sorteringen och rengöringen på plats har man kunnat återanvända mycket material. Det viktigaste är att olika metoder behöver övervägas.
Kommuner som saknar möjligheter att genomföra saneringsprojekt kan få hjälp från SGU.
– Det kan handla om brist på resurser eller kompetens, eller om det inte finns så många förorenade områden som de har ansvar för då blir kommunen en engångs-beställare vilket man ofta vill undvika, säger Björn Lindbom på SGU.
SGU kan i samråd med länsstyrelsen ta över huvudmannaskapet från kommunen och genomför hela projektet. Det här systemet sjösattes för ett år sedan som en del av satsningen på snabbare sanering av mark med oklara ägarförhållanden.
Det kan vara aktuellt om området är mycket svårsanerat, om kommunen helt saknar resurser eller nödvändig kunskap.
– Systemet är under uppbyggnad och i dag har vi tio projekt som vi tagit över från olika kommuner. Det är industrianknutna områden som än så länge är under utredning. Vilka åtgärdsmetoder som kan vara aktuella återstår att se, men det vore onekligen trevligt om vi kunde tillämpa någon in situ- eller annan på plats-metod för att minska behovet av transporter, ersättningsmassor, med mera, säger Björn Lindbom på SGU.
